comment 0

Vad röstar vi på egentligen?

 

När du tänker socialdemokraterna, poppar inte då en liten ägg-Löfvén upp i ditt huvud, eller kanske vår doktor finansminister? Eller kanske är sossarna fortfarande Göran Persson för dig, eller rebell-Palme, eller till och med  folkhems-Per Albin Hansson (isf är jag impad av att du använder internet).

Oavsett om vi kryssar ett namn eller inte på valsedeln, så röstar de allra flesta av oss på person, inte parti. Vi röstar inte på loggan, och ofta inte på partiprogrammet hur bra det än är; det är personligheter som fastnar, det är personligheter vi identifierar oss med, blir förtjusta i, vill följa eller bekämpa.

Sen 70-talet har andelen riksdagsledamöter som anser att man bör rösta emot partilinjen om den krockar med egna värderingar minskat från 70% till under 30%. Ledamöter som faktiskt röstar mot partilinjen blir utfrysta, och nerknuffade på partiets listor till nästa val. Det drabbar dig som väljare eftersom ditt personkryss tappar i värde när enskilda politiker inte tillåts driva den politik de tror på, och det drabbar samhället som helhet när dina folkvalda agerar tvärtom mot vad de lovade dig i förra valrörelsen och du känner hur förtroendet för politikerna i allmänhet eroderas – de är ju bara marionetter för partiledningen ändå, och partiledningens linje i sin tur är en produkt av PR-byråer och twitter-vindar.

representationsstil_diagram

Källa: politologerna.wordpress.com

Blockpolitik och utmobbningen av individer med integritet och karaktär späder ut det lilla inflytande du som väljare har på svensk politik, vår lilla demokratiska tårtbit. Istället får vi någon sorts opersonlig, förenklad och fördummande retorik, allt för att försöka visa upp en perfekt rosig yta. Den framstår mest som plastfolie – genomskinlig och irriterande.

Varför gör de så här? Är vi så dömande att minsta misstag från en politiker plockar bort dem som alternativ på valdagen? Är det media som blåser upp en åsiktsdiff inom ett parti till en stor nyhet om ett parti i inre kris? Och varför har inte partiledningarna integritet nog att stå upp för sina ledamöters rätt att ha en egen åsikt?

Nu måste man leta utanför de gamla partierna för att hitta personlighet. Det är jävligt trist, och jag är helt övertygad om att deras försöka att minimera misstag syns på valdagen i form av färre röster, och ett skifte mot populistiska politiker med tveksamma, men ändå existerande, personligheter.

 

 

comment 0

Vi behöver mindre kontroll, inte mer, mindre krav, inte mer.

 

Har ni gjort någon av valkompasserna? Någon som har funderat på det faktum att alla riksdagspartier vill ha mer övervakning? Kontroll, i form av kameraövervakning, förbud mot böneutrop eller mobiler i skolan, eller att begränsa vad du får och inte får säga (eller googla) på internet, är högvaluta på vallöftesmarknaden. Alla vill lova kontroll, krav, straff.

Populistisk, samhällsnedbrytande sörja.

Det är inte genom mer övervakning och kontroll som man bygger ett välfungerande högförtroendesamhälle där människor mår bra, kan utvecklas, och vill bidra till samhället. Det är genom mindre krav, mindre kontroll, och mer visionärt ledarskap och ansvarstagande. Väldigt mycket handlar det om att skapa en grundtrygghet, en bottennivå som är okej. Där föreslår Piratpartiet och en mängd framstående ekonomer basinkomst som ett sätt att minska stress, minska kontroll och byråkrati, och öka välmående, positivt risktagande, innovation, företagsamhet och kulturyttringar.

Jag läste nyligen en twitterdiskussion om missförstånden kring skolpolitiken. Faktum är att politikerna på statlig nivå inte kan förändra skolan. Makten ligger hos huvudmännen (kommunerna), hos SKL och hos lärarfacken. Det enda (förutom att förstatliga skolan*) som man på riksnivå kan göra är att införa mer krav, prov, kontroll och förbud, riktade “satsningar” (vilket egentligen betyder inlåsning av välbehövliga pengar på några populistiska skyltfönster, så att skolledare och lärare måsta ta ännu mer av sin värdefulla tid för att ansöka om pengar). Egentligen behöver skolan mindre krav, mindre meningslös administration och extraarbete för lärarna, rimligare arbetsvillkor och tid för lärare att fokusera på undervisning och utveckling av undervisningen.

Men ingen politiker vågar säga “mindre krav” i skolpolitiken, då låter det ju som att de inte vill att skolan ska bli bättre. Det är lite av problemet med rubrikpolitik; riktiga, viktiga, långsiktiga lösningar är inte alltid så lättförklarade, inte så säljbara utan en ordentlig diskussion och förståelse för problemet.

Det är trist att våra folkvalda inte kämpar för politik byggd på kunskap. Om de gjorde det skulle vi se mycket mindre utspel om kontroll och krav.

Mitt fokus kommer alltid ligga på att hitta och genomföra verklighets- och kunskapsbaserade lösningar på samhällsproblem. En del av det är att släppa på kontroll, och istället jobba för att bygga upp förtroende och ansvarstagande.

För att ge er ett exempel: Wikipedia. Wikipedia är öppet, bygger på samarbete och att de som bidrar ser en gemensam nytta som de frivilligt vill bidra till. Wikipedia är inte perfekt, långt ifrån, men det är fantastiskt ändå! Alla bidrar inte, vissa använder det bara, och det är okej. Det är inte komplett, och ibland är information vinklad, men det är en fantastisk resurs som sprider kunskap och skapar samhällsnytta.

Vi kan bygga ett samhälle som är långt ifrån perfekt (vad är perfekt?), som vi inte har full kontroll över, men som är fantastiskt ändå.

I ett sånt samhälle får alla plats.

 

* Övrigt man kan göra för skolan på statlig nivå: Försöka förbättra lärarutbildningen, och kanske göra rektorsutbildningen tillgänglig innan du faktiskt har en rektorsanställning, så att vi har utbildade skolledare som är redo för sitt uppdrag.

comment 0

Demokrati under hot

“Demokratin är hotad”, skriver en grupp ledare, politiker, författare, experter och kulturpersonligheter i SvD den 4 Mars 2018.

De radar upp tecken de ser i sin omvärld:
– sjunkande tillit för partierna
– hat och hot används för att tysta meningsmotståndare, minoriteter angrips och lögner sprids
– misstro mot medier, samhällsinstitutioner och vetenskap ökar
– ökade klyftor och segregation
– samhällsförändringar går fort, och människor som känner sig som förlorare eller inte hänger med faller för populistisk retorik

Deras lösning är #vimåsteprata, dialog.

Dialog är superviktigt och vi måste prata, men jag måste ändå säga att jag blev lite besviken att det tog slut där.

Jag vill att vi analyserar lite djupare: Vad beror den sjunkande tilliten för partierna på?

Kanske politikernas sjunkande tillit till folket som valt dem?

För det är åtminstone vad de visar med sina handlingar, total brist på tillit till folket och till demokratin. Många politiska beslut de senaste åren har handlat om att minska mänskliga fri- och rättigheter, öka kontroll och övervakning, öka statens makt och minska transparens och medborgares möjlighet att granska makt.

Hela socialförsäkrings- och sjukförsäkringssystemet är en helveteslabyrint, med syfte att göra det så svårt som möjligt för folk att få bidrag, att leva. All trygghet utom den minsta möjliga har plockats bort ur trygghetssystemet. Istället har det införts mer kontroll, mer krav, mer begränsningar. För inte kan vi lita på folk inte, nänä.

FRA-lagen gjorde det möjligt för staten att övervaka alla sina medborgare. Vi skulle aldrig tillåta en statlig mikrofon under vårt köksbord med kommentaren “man har ju rent mjöl i påsen”, varför ser vi inte lika tydligt hotet mot vårt demokratiska samhälle i den digitala världen? Den som är en så stor del av vår värld, tätt sammanflätad med köttvärlden. IPRED-lagen lät även upphovsrättslobby on senare (!) polisen följa våra vanor och våra samtal. Allt som oftast med ursäkten “men terrorism!” (ser ni inte hur vi spelar dem i händerna?).

Samtidigt drar politiker in medborgares möjlighet att granska makten. Medborgare ska övervakas men journalister riskera 8 års fängelse om de rapporterar oegentligheter inom den folkvalda politiken? Tiden riksdagsledamoters email lagras har de också sett till att dra ner för att försvåra granskning.

Och jag vill inte ens börja prata om censur och hårdare tag och militärer i orten,  för denna auktoritära vridning tar då aldrig slut.

Politikerna gör just nu ALLT DE KAN för att bryta ner demokratin, minska tryggheten i samhället och öka sin egen makt. De märks så väl i det politiska samtalet. Allt handlar nu om att vinna röster, allt mindre om att finna lösningar på samhällsproblem, eller skapa visioner för ett bättre samhälle.

Jag är så trött på blindheten, dumheten, populismen.

Samtidigt uttrycks optimism från de som ser de otroliga möjligheter denna teknologiska revolution vi är mitt i för med sig:

“I’m an optimist, because I don’t read the news, I read the data” – Ray Kurzweil

Jag ser också de otroliga framsteg vi gör, jag har en unik insikt i utvecklingen eftersom mina intressen spänner över politik, teknik, vetenskap, innovation och global utveckling. Samtidigt ser jag hur svenska politiker viker sig för lobbyister, för twittertroll, och för f.d. supermakter som åker rutchkana utför.

Var är er klarsynthet, var är ert tålamod, var är er passion?

Demokratin behöver den. Demokratin behöver tillit, och där måste politiker gå före och agera förebilder. Makten ska vara transparent, medborgare ska få ha privatliv. Tillit är grunden för ett demokratiskt samhälle, det är grunden för rättssystemet och grunden för vårt välfärdssystem.

Vi behöver samtal, men vi behöver också politiker som klättrar upp ur sin låda, ser sig omkring, och ärligt tar sig an uppgiften att arbeta för en stark, vacker och demokratisk framtid.

comment 0

#vadfanfårjag

Älskar diskussionen som dragit igång efter uppdrag gransknings avsnitt om paradisläckan: hur politiker, näringslivstoppar och många andra placerar pengar i skatteparadis för att undvika att betala skatt. Ibland, olagligt, ibland helt lagligt.

Det bästa: vi börjar prata om vad vi faktiskt får för våra skattepengar! Hur mycket går till polis, skola, sjukvård? Hur mycket går till ineffektiv administration? Hur mycket går till konstprojekt?

Det sämsta: som vanligt tar folk (från all politiska håll) chansen att kritisera sina favorithatobjekt, om det så är Leif Östling eller Margareta Andersson.

Men om vi fokuserar på den konstruktiva debatten: Vad vill vi egentligen att våra skattepengar ska gå till? Och vad går de till idag? Jag blir otroligt sugen på att kolla upp statsbudgeten, och skulle helst vilja ha den som ett fint enkelt pajdiagram, men jag är rädd att det inte kommer generera hela svaren. Det kommer ju nämligen in några olika faktorer:

  • Om t.ex. 25 miljarder går till polisen, vad resulterar det i i antal uppklarade brott? Hur mycket kostar det att klara upp ett brott? Vad kostar olika brott? Vilken typ av brott tenderar att inte lösas? Vilka bör vi prioritera? Vad är en rimlig nivå att sikta mot i % uppklarade av totalt anmälda brott? Kan vissa brott avkriminaliseras utan någon större negativ effekt för samhället, för att kunna öka resurserna för att lösa allvarligare brott? Behöver vissa kompetenser ökas inom polisen för att kunna lösa de allvarliga brott som aldrig klaras upp?

En sån här nedbrytning skulle jag vilja göra på Alla områden, alla budgetposter. Tänk, en näst intill oändligt stor självvisualiserande databas för att kartlägga effekten av varje skattekrona, vilken dröm. Kan någon bygga den tack?

 

comment 0

Ett brev till mina fellow Pirates, angående min kandidatur till Vice Partiledare

Hela mitt liv har jag agerat ganska mycket på magkänsla. Jag lämnade min hemstad Örebro för Dublin när jag var 18 för att jag bara ville bort från småstadsinstängdheten, jag började plugga teknisk fysik på KTH utan att veta mer än att jag ville lära mig modern fysik och de verkade ju ha en kurs i det i tvåan, jag har spontannominerat mig själv till två styrelser med tanken att “här kan jag ju lära mig massor”, jag har startat en förening, ett nationellt event och nyligen en startup utan att egentligen ha en aning om hur det ska gå till mer än att jag har en vision för vad jag vill åstadkomma.

Det här kan ju låta som en ganska dålig motivering för min kandidatur om det inte hade varit för att allt det där jag tog mig an har gått ganska bra.

Min devis har liksom varit vänta inte med att ta steget tills du kan hela vägen, för då lär du dig inget nytt under resan. Faktum är att jag tror Piratpartiet behöver ha samma inställning. Vi har inte alla svar, vi vet inte hur vi ska agera i alla sakpolitiska frågor och vi kan inte redogöra för alla steg vi behöver ta på vägen mot det samhälle vi vill skapa. Men vi har en ganska tydlig bild av vilket samhälle vi vill skapa! Vi har en hyfsat klar vision och vi vet de första stegen vi måste ta för att röra oss åt rätt håll. Nu är det bara att köra, och ta varje problem när det kommer, med visionen som guide.

Misstag kommer vi göra, men varje misstag är en chans att lära sig. Kan vi dels respektera varandras olikheter och komma med schysst och konstruktiv kritik, och dels vara öppna för att bli kritiserade och försöka lära så gott vi kan av det, så är vägen framåt om än inte spikrak så öppen (spikrak existerar inte, allting är relativt som Einstein så fint lärt oss).

Rösta på mig om ni vill, annars inte (demokrati <3). Jag hoppas oavsett kunna bidra till en positiv, visionär, men också konkret agerande rörelse som ser både utmaningarna och potentialen i den digitala revolutionen och potentialen i människor.

comment 0

Konformitet är tråkigt. Respekt är nödvändigt.

För några dagar sedan publicerades en helsidesannons från Piratpartiet i Expressen. Ordvalen resulterade i hätsk debatt bland medlemmarna. Vissa uttryckte att de nu lämnar partiet på grund av att annonsen var högst olämplig. Vissa tyckte det var bra att man vågade utmana, och att de som kritiserade annonsen var lättkränkta. Jag har följt flera kommentarsfält och bollat fallet fram och tillbaka i mitt huvud de senaste dagarna, försökt att förstå alla vinklar. Frågan jag återkommer till är:

Vad var målet med annonsen?

Var det att få folk utanför partiet att börja prata om oss? Var det att locka nya medlemmar, och i så fall, från vilken grupp? Varför valde man att rikta sig mot just den gruppen?

Jag gick med i Piratpartiet i Augusti 2014, ett par veckor innan valet. En av de bidragande orsakerna var att jag kände en enorm frustration och ledsamhet över den negativa tonen, destruktiviteten i alla etablerade partiers valkampanjer, och på den totala avsaknaden av visioner. En morgon satt jag vid frukostbordet och bläddrade i tidningen, och en av Moderaternas annonser dök upp. Minns inte exakt vilken, men den var från den här kampanjserien som syftade till att skrämma folk från att rösta rödgrönt. Jag började gråta, av någon anledning. Jag tror jag hade fått nog av all jävla smutskastning, och ville egentligen inte ha med politiken att göra. Jag slutade faktiskt läsa nyheter. Det tog två månader innan jag plockade upp en tidning igen, jag tyckte jag hade mer konstruktiva saker att lägga min tid och energi på. Men på något sätt gled jag in på en piratblogg, kände att “De här ser ju vad jag ser, och vill vad jag vill”,

“De förstår potentialen i tekniken och potentialen i människor!”

Det blev en piratröst från mig i valet. Så jag blev besviken när jag såg Piratpartiets annons häromdagen, eftersom den innehöll associationer till mycket av just det som drev mig bort från andra partier och som jag avskyr: smutskastning av meningsmotståndare, hån, brist på respekt, Trump.

Men ju mer jag tänkte desto mer besviken blev jag på mig själv.

Jag fick nämligen ett mail med förslaget innan det publicerades. Jag vet inte om det var för att jag sitter i styrelsen eller för att jag hade bidragit till crowdfundingkampanjen som finansierade annonsen. Jag såg förslaget, jag fick en klump i magen, men jag gjorde ingenting. Jag vet inte om det var någon annan som reagerade och som faktiskt agerade men att annonsen publicerades ändå, eller om alla reagerade som jag:

“Det här känns inte bra men jag har inte tid just nu”

I slutändan är det de som är aktiva och drivande i partiet som bestämmer dess riktning. Bidrar vi inte kan vi inte heller sitta på våra rövar och klaga.

Piratpartiet är ett frihetligt parti, och jag älskar det! Tron på människan. Men frihet kräver respekt. Världen vore en fruktansvärd plats om vi alla var fria att göra vad vi ville men aldrig respekterade andra människors rätt till frihet. Det skulle inte vara en särsklidt fri värld, förutom för några få möjligtvis.

Jag hoppas, och ska göra mitt bästa för att bidra till, att Piratpartiet kan vara en positiv och konstruktiv kraft i ett politiskt och medialt klimat som håller på att bryta ner sig självt. Vi har visionärer i partiet, vi har kreativa, handlingskraftiga unga och gamla människor från alla delar av den politiska skalan och alla nyanser av regnbågen. Den här blandningen är en guldgruva, det vet alla som jobbar med innovation, att mångfald är nyckeln till framgång. Men på ett villkor: att vi behandlar varandra med respekt. Att vi lyssnar, försöker förstå, och agree to disagree ibland. Konformitet är tråkigt. Respekt är nödvändigt.

 

 

comment 0

Byt ut era ledare mot exempelvis koppar, NbTi eller kisel

Det är ett faktum att kvaliteten på ledare från bland annat Svenska Dagbladet och Göteborgsposten de senaste åren nått bottennivåer. Det finns helt klart en mängd andra ledare som ger större värde och nytta till Sverige och världen.

Ett exempel är koppar. Koppar är känt som en av de absolut bästa ledarna, och används därför i ledningarna som kopplar ihop vattenkraftverken i norra Sverige med eluttagen i våra hem, med låga förluster. Koppar har på det sättet bidragit starkt till den utveckling och förbättring av levnadsstandard som vi åtnjutit under det senaste århundradet. Tack vare koppar fick vi lampor i hemmet, radio och TV, tvättmaskiner och elektriska köksmaskiner som gjorde det möjligt för kvinnor att delta i förvärvsarbetet och minska det ekonomiska beroendet. Koppar har därmed varit med i kampen för utbildning och upplysning för alla, för jämställdhet och för produktivitetsökningar inom industri med ekonomisk utveckling som följd.

I den demokratiska utvecklingen är kisel de senaste decenniernas stora hjälte, en halvledare som är basen i datorer och möjliggörare för den digitala revolution vi nu står mitt i, en revolution som gett massan tillgång till nästintill oändlig information, som gett alla människor en plattform att föra fram sina åsikter. Vi har kisel att tacka för att vi kan kommunicera i princip gratis och utan tidsfördröjning till 80% av människorna på denna jord (ja, inte ens kisel är allsmäktig så 20% av jordens befolkning har fortfarande inte tillgång till Internet eller telefoner).

I jämförelse faller SvDs ledare platt. Vad är deras största tillskott till världen? Normalisering av åsikter som för inte länge sedan sågs som inhumana, rasistiska och odemokratiska? Det koppar, kisel och, ja just det Niobiumtitan, supraledaren som är en grundbult i magnetresonansavbildning (MR, ofta felaktigt refererat till som magnetröntgen), förser oss med är inte bara direkt livsavgörande funktioner i vår vardag. De ger oss också, genom den utvecklingskurva de är en sådan vital del av, visioner för vilken värld vi kan skapa för oss själva, för våra barn och för deras barn efter dem.

Jag vet inte hur det är med er, men för mig är det tydligt vilka ledare jag vill inspireras av, och vilka som förtjänar att falla i evig glömska.

comment 0

Yrkespolitiker bör diskvalificeras från politiska poster #transportgate

Jahapp, då var det kris igen. Nu visserligen på goda grunder, Transportstyrelsens haveri är värsta sortens misskötsel av medborgares säkerhet och förtroende. Debatten som kommit ur detta är mångsidig, allt från det uppenbara “Ingen tar sitt ansvar” och “Avsätt dem!!” via “det är privatiseringens fel” till de diskussioner som verkligen behövs; “Hur ser vi till att detta inte upprepas?

Min icke-kompletta sammanfattning:

  1. Myndighetssverige och regering verkar vara totalt inkompetent när det gäller inte bara IT-säkerhet utan även vad integritetsskydd betyder för en demokrati. Här är en bra rant som ALLA chefer (myndighet som företag) behöver höra. Det behövs IT-kunniga inom politiken och de måste lyssnas på, vår nutid och framtid är digital så det går inte att undvika.
  2. Myndighetssverige och regering verkar totalt inkompetent när det gäller ledarskap och organisation. Hur kan kommunikation och organisation vara så bristfällig att högst ansvarig (ministrar) inte informeras eller tillfrågas varken innan eller efter en generaldirektör agerar mot lagen på ett högst olämpligt sätt? Hur kan man ignorera expertråd för att “hans personlighet får allt att verka så stort”? Att statsministern inte visar någon vilja till förändrade arbetssätt är liksom droppen. Och Transportstyrelsen är inte enda myndigheten med bristande informationssäkerhetsarbete. Vi behöver ett ledarskap som kan och vågar genomföra genomgripande förändringar i kultur, struktur och arbetssätt.
  3. Varken alliansen eller regeringen (eller SD) visar någon förståelse för vilka omfattande förändringar som behövs i och med digitaliseringen som vi är mitt uppe i. De verkar se det digitala som enbart ett verktyg, när det i själva verket förändrar vårt samhälle, dess utmaningar och möjligheter, i grunden. Jag ser inte att något riksdagsparti förmedlar en vision om vilket samhälle vi vill bygga, och jag ser knappt något intresse för att göra någonting långsiktigt och genomtänkt över huvud taget. De verkar föredra att kasta bajs i förhoppningen om att det fångar röster. Vi behöver inte mer politiskt spel, vi behöver kunniga individer som förstår samhällsutvecklingen, kan måla upp en vision för vart vi är på väg och en strategi för hur vi på ett kunskapsorienterat sätt kan arbeta för en positiv samhällsutveckling.

Mitt förslag: Vi sätter alla yrkespolitiker i något vi kallar “Riksdagen”, men egentligen är det ett BigBrother-hus där deras politiska spel kan fortgå utan att det faktiskt skadar svenska folket (och andra folk för den delen). Sen kan vi låta folk som egentligen inte gillar politik men who know their shit, och kan tänka sig att göra en samhällelig uppoffring, leda landet. Lite som Yanis Varoufakis säger. Förhoppningsvis får det alla skandaljournalister att fokusera på BigBrother-huset också, så att kompetenta journalister kan rapportera om riktig politik.

Men ett första steg kan ju vara att rösta in folk med förståelse för digitaliseringens påverkan och möjligheter, och med kunskap om IT och Informationssäkerhet, typ Piratpartiet. Flera pirater har redan kommit med bra inspel i debatten om #transportgate [1,2,3]. De gjorde det bra i EU, de kan säkerligen göra det bra i riksdagen också.

EDIT
Bara ett tips om den kanske mest kompletta genomgången av Transportstyrelsehaveriets olika delar och vilka frågor som fortfarande står obesvarade, av Jakob Heidbrink.

 

comment 0

Digitalisering en fråga om kultur och ledarskap

För ett par dagar sedan offentliggjorde regeringen att de instiftar ett digitaliseringsråd, med uppgift att “främja genomförandet av regeringens digitaliseringspolitik”. Computer Sweden skriver att rådet ska vara “en nagel i ögat på Sveriges politiker och tjänstemän”.

Suck.

I ett kommentarsfält om nyheten skrivs följande lätt kritiska analys:

“Så här fungerar de här råden:

1. En regering behöver förankring och alibin i IT-frågor för att det ska se ut som om de gör något.

2. Ett antal kompetenta människor inom några fackområden som är i ropet just nu känner sig hedrade och tackar ja, får lågt arvode och reseersättningar och en mysig känsla i magen av att få godkänt i passeringskontrollen ibland på Närings- eller Regeringskansli, åtföljda av eskort. Fyllda av hopp och en känsla av hedersuppdrag tar de sig an alla dessa möten som ligger framför dem.

3. De får också i sitt CV att de har varit rådgivare åt regeringen.

4. Sen får de stå och dra lite fyrkanter på whiteboards och köra lite förenklade Powerpoints för förtroendevalda på hög nivå (förenklade för att de förtroendevalda åtminstone ska tro att de förstår vad de tittar på.)

5. Sedan sammanfattas rådets rekommendationer i 5 talpunkter som kommuniceras ut på en presskonferens ett år senare. Håglösa och med en känsla av att ha blivit utnyttjade till politiska syften, går ledamöterna sedan hem och tycker mest det varit bortkastad tid.

6. Sedan avvecklas rådet. Ingen politik skapas. Inga pengar avsätts. Inga myndighets-GD:s får nya direktiv, ingen ny politisk inriktning skapas utifrån rekommendationerna, utan att alla skakar hand och glömmer saken helt.
-Tills c:a två år senare. Då säger någon “vi måste dra ihop ett digitaliseringsråd eller en kommission, ring runt till de sju som är hetast just nu, men undvik Alexander Bard för guds skull, och se till att minst tre är kvinnor så att vi inte får skit för det”.

7. Repetera.”

Jag har inte själv insikt i tidigare digitaliseringsråd och -komissioners arbete, men är inte ett dugg förvånad om detta faktiskt är verkligheten.

Digitalisering handlar om innovation, att hitta nya och bättre arbetssätt genom användandet av digital teknik. Jag vill slänga ut ett förslag till regeringen:

Möjliggör innovation inom myndigheter och statlig och kommunal verksamhet.

Företag inom klassisk industri och näringsliv har varit tvugna att acceptera digitaliseringen som ett faktum, och har (i lyckade fall) insett att de måste involvera hela företaget i innovation, intraprenörskap, öppna för att idéer och engagemang internt kan testas och genomföras, för att över huvud taget ha en chans att finnas till om 10 år.

Regeringen borde göra detsamma. Det är framförallt en fråga om kultur och ledarskap, att skapa en arbetsmiljö där innovation och nya idéer uppskattas och tas tillvara. Oftast är det ju just de som är insatta i sitt område som kan se möjligheter till förbättringar.

Det är inte en nagel i ögat som behövs, det är support, motivation och metoder att förändra verksamheten inifrån.