comment 0

EU är inte bättre än de politiker vi skickar – skicka rätt

Den 26 maj 2019 är det Europaparlamentsval. Mitt i svenskt regeringskabbel ger tanken på det mig lite glädje. I EU-valet spelar vår röst nämligen liiite större roll. EU-parlamentarikerna agerar friare som individer än vad de tillåts göra på nationell nivå. Partipiskan är helt enkelt inte lika stark, och vårt personval har större effekt.

Vi vet hur stor betydelse Piraters närvaro har haft i Bryssel, både genom Amelia Andersdotter och Christian Engström, och senaste mandatperioden genom tyska Piratpartiets Julia Reda. Nu ser det ut som att vi kommer få minst tre tjeckiska pirater i EU, sannolikt en luxemburgs, och förnyat förtroende för en tysk. De tjeckiska piraternas arbete för transparens och antikorruption i sitt hemland kan gott få inspirera EU’s framtid.

Europeiska pirater har sedan ungefär nio månader arbetat tillsammans för att sätta ihop ett gemensamt program för EU-valet 2019, CEEP, vilket står för Common European Election program. Det innebär att pirater från olika EU-länder inte bara kommer samarbeta i Europaparlamentet, utan att vi kommer gå till val på samma politik.

Den del som ligger mig varmast om hjärtat är “Education, culture and research”. Om jag får en plats i EUP är det här jag vill lägga en stor del av min energi. Kunskap växer när vi delar den, och ska inte låsas in bakom paywalls, och möjlighet till utbyten genom utbildning har positiva effekter på både innovation och kulturell förståelse. Dessutom har EU’s satsningar på forskningsfinansiering stor påverkan på Europas framtida utveckling och möjligheter i konkurrens med växande ekonomier på andra kontinenter. Har man som jag jobbat inom forskning vet man hur internationell forskningsvärlden är och hur viktigt internationellt samarbete är för en liten nation som Sverige.

#EUval2019

PS. Vill du hjälpa oss i kampanjen? Hör av dig! katarina.stensson@piratpartiet.se

comment 0

ska man behöva göra allt själv i den här jävla världen

… frågar jag mig mest hela tiden.

Förutom när det gäller matlagning (tack Gustavo).

Men de där stora grejerna. Det finns så många problem i världen, och så många som inte försöker lösa dem.

Några som faktiskt försöker lösa de samhällsutmaningar som de senaste decenniernas teknikutveckling har ställt oss inför är Piraterna, och jag kan inte annat än tacka BigBang för att exakt rätt mängd obalans fördelad på exakt rätt sätt ledde till att jag fann dem för lite drygt fyra år sedan.

Nästa vecka väljer vi vår EU-lista och det var inte svårt att tacka ja till min nominering. Speciellt spännande känns det att få kampanja bredvid Mab, som med sina 10 års erfarenhet från EUP i Bryssel bör vara förstahandsvalet för varje röstberättigad från Trelleborg till Treriksröset som tror på en frihetlig och demokratisk framtid.

Annars kan ni rösta på mig, det går också bra.

Jag kommer kämpa för att politik baseras på kunskap, att vi samarbetar för att kunna göra skillnad på riktigt, och att vi sätter frihet och medmänsklighet främst.

Vill du hjälpa mig i min kampanj? Följ, gilla, dela, dra ihop några vänner och bjud in mig, hjälp mig skriva eller planera kampanj? Hör av dig, det blir kul!

#EUval2019

comments 2

Incitament för fusk i en kunskapscentrerad skola

De finns inte.

Ta bort betygen, ta bort incitamenten för att fuska, eftersom fusk då inte leder till något annat än sämre kunskapsinhämtning för dig själv.

Man brukar nämna 4 syften med bedömning i skolan:

1. Antagning till högre utbildning.
2. Information för att eleven ska veta hur hen ligger till (summativ) och vad som krävs och hur hen ska kunna uppnå kunskapsmålen (formativ).
3. Utvärdering och kontroll av utbildningen/skolan/läraren.
4. Motivation.

Nu ska jag berätta varför betyg inte är en bra metod för bedömning för något av dessa fyra syften.

1. Antagning till högre utbildning.

Det här är den enda punkten där betyg funkar hyfsat bra. Vi vet till exempel att de som blir antagna på betyg generellt sett klarar sig bättre än de som blir antagna genom högskoleprovet. Däremot är det långt ifrån optimalt. En av anledningarna är de senaste årens extrema betygsinflation. Ett annat är betygens generella natur, många får inte chansen till den utbildning de drömmer om för att de inte är tillräckligt bra på “allt”, oavsett hur passionerade och kunniga de är i de mest relevanta ämnena.

Bättre alternativ till betyg som antagningsmetod: Öppen intagning (finns många exempel där detta funkar bra), specialiserade intagningsprov eller arbetsprover (används redan idag på många “kreativa” utbildningar), osv.

2. Summativ och formativ information.

För detta funkar betyg utomordentligt dåligt. Elever behöver mer kontinuerlig och specifik feedback än ett A-F betyg (eller vilken annan skala som helst för den delen) en gång per termin.

Alternativ: Kontinuerliga (digitala) uppgifter och quiz på dagens ämne som ger läraren möjlighet att snabbt se kunskapsgap och addressera dem. Att eleven även själv kan se och följa sin kunskapsutveckling när resultat och mål kan lagras och visualiseras digitalt är naturligtvis en enorm möjlighet. Utan betyg hamnar också den faktiska kunskapen i fokus, incitament att t.ex. fuska försvinner.

3. Utvärdering och kontroll.

Betygsinflation samt variationer och godtycklighet i bedömningar utifrån vagt formulerade betygskriterier gör betygen olämpliga för att utvärdera kvalitet på undervisning.

Bättre alternativ: Nationella proven är redan idag ett bättre verktyg för detta, och kan stärkas genom randomiserad eler central rättning. Ju mer digitala vi blir, desto bättre dataunderlag finns för kontinuerlig utvärdering. Stickprov, kontroller, inspektioner kan naturligtvis också användas, förslagsvis inte enbart som kontroll utan för att ge konstruktiv feedback för utveckling av verksamheter.

4. Motivation.

Stress, utbrändhet, dålig mental hälsa, skolavhopp mm. är till stor del en följd av skolans tro på betyg som motivation. Motivation byggs bäst om du får använda dina starka sidor och känna att du är bra, att du klarar saker som från början var svårt. Detta görs inte i dagens skola. Dagens skola är likriktad, stelbent och nedtryckande för de unga som inte passar in i mallen. Och faktum är att allt färre passar in i mallen idag. Historiskt har det funnits ett värde för samhället i att vara “normal”. Idag, mycket tack vare internet och den digitala utvecklingen, är det de udda, kreativa, specialiserade och konstiga som är i majoritet och som tar vårt samhälle framåt. De unga kommer ditcha skolan som källa till kunskap och utveckling om inte skolan hänger med i utvecklingen. De kan hitta sin kunskap på andra ställen. Skolan blir ett fängelse.

Alternativ till betyg för motivation: Utforma skolmiljö och schema i enlighet med forskning på hur vi bäst lär oss. Det finns t.ex. stöd för olika triggers som hjälper oss komma i en så kallad “flow state”, där vi kan vara upp till 5 ggr mer produktiva. Det innefattar t.ex. att vi behöver sova ordentligt, känna ansvar och meningsfullhet i det vi gör och att få pass av 90-120 minuter ostört arbete.

Låt politiker möjliggöra förändring, och lärare förändra

Många av dessa förändringar kan inte genomföras av politiker, utan behöver arbetas fram (tillsammans med forskare) av de som är centrala i skolan: lärare och skolledare. Det politiker kan göra är att se till att lärare har tid och möjlighet att utveckla skolan, genom att t.ex. minska lärares arbetsbörda, ge tillgång till kontinuerlig fortbildning, förstatliga skolan och flytta ansvar och makt till lärare (decentralisering på riktigt), skapa regelverk som möjliggör innovation i skolmiljön och reformera skolinspektionen till en effektiv och rådgivande kontrollfunktion snarare än straffande. Rektorsutbildningen skulle rimligtvis också göras tillgänglig innan du innehar en rektorstjänst, och all mjukvara som blir krav för skolan (t.ex. digitala nationella prov) måste vara under öppen källkod.

Med en sån skola skulle jag också vilja bli lärare.

Ps. Jag skrev 80% av denna artikel för 6 månader sedan appropå något som jag inte minns, en diskussion om vad man ska göra åt fusk i skolan antar jag. Hur som är innehållet i artikeln viktigt så jag skrev klart den nu, utan appropå..

 

comment 0

Vad röstar vi på egentligen?

 

När du tänker socialdemokraterna, poppar inte då en liten ägg-Löfvén upp i ditt huvud, eller kanske vår doktor finansminister? Eller kanske är sossarna fortfarande Göran Persson för dig, eller rebell-Palme, eller till och med  folkhems-Per Albin Hansson (isf är jag impad av att du använder internet).

Oavsett om vi kryssar ett namn eller inte på valsedeln, så röstar de allra flesta av oss på person, inte parti. Vi röstar inte på loggan, och ofta inte på partiprogrammet hur bra det än är; det är personligheter som fastnar, det är personligheter vi identifierar oss med, blir förtjusta i, vill följa eller bekämpa.

Sen 70-talet har andelen riksdagsledamöter som anser att man bör rösta emot partilinjen om den krockar med egna värderingar minskat från 70% till under 30%. Ledamöter som faktiskt röstar mot partilinjen blir utfrysta, och nerknuffade på partiets listor till nästa val. Det drabbar dig som väljare eftersom ditt personkryss tappar i värde när enskilda politiker inte tillåts driva den politik de tror på, och det drabbar samhället som helhet när dina folkvalda agerar tvärtom mot vad de lovade dig i förra valrörelsen och du känner hur förtroendet för politikerna i allmänhet eroderas – de är ju bara marionetter för partiledningen ändå, och partiledningens linje i sin tur är en produkt av PR-byråer och twitter-vindar.

representationsstil_diagram

Källa: politologerna.wordpress.com

Blockpolitik och utmobbningen av individer med integritet och karaktär späder ut det lilla inflytande du som väljare har på svensk politik, vår lilla demokratiska tårtbit. Istället får vi någon sorts opersonlig, förenklad och fördummande retorik, allt för att försöka visa upp en perfekt rosig yta. Den framstår mest som plastfolie – genomskinlig och irriterande.

Varför gör de så här? Är vi så dömande att minsta misstag från en politiker plockar bort dem som alternativ på valdagen? Är det media som blåser upp en åsiktsdiff inom ett parti till en stor nyhet om ett parti i inre kris? Och varför har inte partiledningarna integritet nog att stå upp för sina ledamöters rätt att ha en egen åsikt?

Nu måste man leta utanför de gamla partierna för att hitta personlighet. Det är jävligt trist, och jag är helt övertygad om att deras försöka att minimera misstag syns på valdagen i form av färre röster, och ett skifte mot populistiska politiker med tveksamma, men ändå existerande, personligheter.

 

 

comment 0

Vi behöver mindre kontroll, inte mer, mindre krav, inte mer.

 

Har ni gjort någon av valkompasserna? Någon som har funderat på det faktum att alla riksdagspartier vill ha mer övervakning? Kontroll, i form av kameraövervakning, förbud mot böneutrop eller mobiler i skolan, eller att begränsa vad du får och inte får säga (eller googla) på internet, är högvaluta på vallöftesmarknaden. Alla vill lova kontroll, krav, straff.

Populistisk, samhällsnedbrytande sörja.

Det är inte genom mer övervakning och kontroll som man bygger ett välfungerande högförtroendesamhälle där människor mår bra, kan utvecklas, och vill bidra till samhället. Det är genom mindre krav, mindre kontroll, och mer visionärt ledarskap och ansvarstagande. Väldigt mycket handlar det om att skapa en grundtrygghet, en bottennivå som är okej. Där föreslår Piratpartiet och en mängd framstående ekonomer basinkomst som ett sätt att minska stress, minska kontroll och byråkrati, och öka välmående, positivt risktagande, innovation, företagsamhet och kulturyttringar.

Jag läste nyligen en twitterdiskussion om missförstånden kring skolpolitiken. Faktum är att politikerna på statlig nivå inte kan förändra skolan. Makten ligger hos huvudmännen (kommunerna), hos SKL och hos lärarfacken. Det enda (förutom att förstatliga skolan*) som man på riksnivå kan göra är att införa mer krav, prov, kontroll och förbud, riktade “satsningar” (vilket egentligen betyder inlåsning av välbehövliga pengar på några populistiska skyltfönster, så att skolledare och lärare måsta ta ännu mer av sin värdefulla tid för att ansöka om pengar). Egentligen behöver skolan mindre krav, mindre meningslös administration och extraarbete för lärarna, rimligare arbetsvillkor och tid för lärare att fokusera på undervisning och utveckling av undervisningen.

Men ingen politiker vågar säga “mindre krav” i skolpolitiken, då låter det ju som att de inte vill att skolan ska bli bättre. Det är lite av problemet med rubrikpolitik; riktiga, viktiga, långsiktiga lösningar är inte alltid så lättförklarade, inte så säljbara utan en ordentlig diskussion och förståelse för problemet.

Det är trist att våra folkvalda inte kämpar för politik byggd på kunskap. Om de gjorde det skulle vi se mycket mindre utspel om kontroll och krav.

Mitt fokus kommer alltid ligga på att hitta och genomföra verklighets- och kunskapsbaserade lösningar på samhällsproblem. En del av det är att släppa på kontroll, och istället jobba för att bygga upp förtroende och ansvarstagande.

För att ge er ett exempel: Wikipedia. Wikipedia är öppet, bygger på samarbete och att de som bidrar ser en gemensam nytta som de frivilligt vill bidra till. Wikipedia är inte perfekt, långt ifrån, men det är fantastiskt ändå! Alla bidrar inte, vissa använder det bara, och det är okej. Det är inte komplett, och ibland är information vinklad, men det är en fantastisk resurs som sprider kunskap och skapar samhällsnytta.

Vi kan bygga ett samhälle som är långt ifrån perfekt (vad är perfekt?), som vi inte har full kontroll över, men som är fantastiskt ändå.

I ett sånt samhälle får alla plats.

 

* Övrigt man kan göra för skolan på statlig nivå: Försöka förbättra lärarutbildningen, och kanske göra rektorsutbildningen tillgänglig innan du faktiskt har en rektorsanställning, så att vi har utbildade skolledare som är redo för sitt uppdrag.

comment 0

Demokrati under hot

“Demokratin är hotad”, skriver en grupp ledare, politiker, författare, experter och kulturpersonligheter i SvD den 4 Mars 2018.

De radar upp tecken de ser i sin omvärld:
– sjunkande tillit för partierna
– hat och hot används för att tysta meningsmotståndare, minoriteter angrips och lögner sprids
– misstro mot medier, samhällsinstitutioner och vetenskap ökar
– ökade klyftor och segregation
– samhällsförändringar går fort, och människor som känner sig som förlorare eller inte hänger med faller för populistisk retorik

Deras lösning är #vimåsteprata, dialog.

Dialog är superviktigt och vi måste prata, men jag måste ändå säga att jag blev lite besviken att det tog slut där.

Jag vill att vi analyserar lite djupare: Vad beror den sjunkande tilliten för partierna på?

Kanske politikernas sjunkande tillit till folket som valt dem?

För det är åtminstone vad de visar med sina handlingar, total brist på tillit till folket och till demokratin. Många politiska beslut de senaste åren har handlat om att minska mänskliga fri- och rättigheter, öka kontroll och övervakning, öka statens makt och minska transparens och medborgares möjlighet att granska makt.

Hela socialförsäkrings- och sjukförsäkringssystemet är en helveteslabyrint, med syfte att göra det så svårt som möjligt för folk att få bidrag, att leva. All trygghet utom den minsta möjliga har plockats bort ur trygghetssystemet. Istället har det införts mer kontroll, mer krav, mer begränsningar. För inte kan vi lita på folk inte, nänä.

FRA-lagen gjorde det möjligt för staten att övervaka alla sina medborgare. Vi skulle aldrig tillåta en statlig mikrofon under vårt köksbord med kommentaren “man har ju rent mjöl i påsen”, varför ser vi inte lika tydligt hotet mot vårt demokratiska samhälle i den digitala världen? Den som är en så stor del av vår värld, tätt sammanflätad med köttvärlden. IPRED-lagen lät även upphovsrättslobby on senare (!) polisen följa våra vanor och våra samtal. Allt som oftast med ursäkten “men terrorism!” (ser ni inte hur vi spelar dem i händerna?).

Samtidigt drar politiker in medborgares möjlighet att granska makten. Medborgare ska övervakas men journalister riskera 8 års fängelse om de rapporterar oegentligheter inom den folkvalda politiken? Tiden riksdagsledamoters email lagras har de också sett till att dra ner för att försvåra granskning.

Och jag vill inte ens börja prata om censur och hårdare tag och militärer i orten,  för denna auktoritära vridning tar då aldrig slut.

Politikerna gör just nu ALLT DE KAN för att bryta ner demokratin, minska tryggheten i samhället och öka sin egen makt. De märks så väl i det politiska samtalet. Allt handlar nu om att vinna röster, allt mindre om att finna lösningar på samhällsproblem, eller skapa visioner för ett bättre samhälle.

Jag är så trött på blindheten, dumheten, populismen.

Samtidigt uttrycks optimism från de som ser de otroliga möjligheter denna teknologiska revolution vi är mitt i för med sig:

“I’m an optimist, because I don’t read the news, I read the data” – Ray Kurzweil

Jag ser också de otroliga framsteg vi gör, jag har en unik insikt i utvecklingen eftersom mina intressen spänner över politik, teknik, vetenskap, innovation och global utveckling. Samtidigt ser jag hur svenska politiker viker sig för lobbyister, för twittertroll, och för f.d. supermakter som åker rutchkana utför.

Var är er klarsynthet, var är ert tålamod, var är er passion?

Demokratin behöver den. Demokratin behöver tillit, och där måste politiker gå före och agera förebilder. Makten ska vara transparent, medborgare ska få ha privatliv. Tillit är grunden för ett demokratiskt samhälle, det är grunden för rättssystemet och grunden för vårt välfärdssystem.

Vi behöver samtal, men vi behöver också politiker som klättrar upp ur sin låda, ser sig omkring, och ärligt tar sig an uppgiften att arbeta för en stark, vacker och demokratisk framtid.